....har det tagit mig till Arvika och tillbaka idag. Det är låååång väg för två agilitylopp. Jag fick fullt medhåll av Stig Jansson, Frövi som hade ungefär lika långt. Vi var överrrens om att det inte ska upprepas.

I Arvika var det off. klass1+2 agility. Nano behöver komma upp i tvåan i agilityklassen, där hon redan är i hoppklassen.

Eftersom Birgitta var upptagen idag så åkte jag iväg med Nano. Med stora förhoppningar. Jag åkte hem med spruckna förhoppningar.

Tyvärr åkte vi på en del hinderfel så därför uteblev det några pinnar hem till matte. Jag är besviken resultatsmässigt. Det hjälper inte mycket att konkurensen var låg. Man måste ju också ta sig runt banan nollad.

Hon rev en del hopphinder, vilket hon inte brukar göra så mycket.

Hemfärden gav mig  god tid för ett analysarbete av dagens jobb.

Att hon rev hopphindrerna tror jag beror på att vi inte har kört så mycket largehöjd på träningen. Hon får nog träna mer på rätt höjd och lära sig att ta i mer när hon ska hoppa. Det är min slutsats plus min handling.

Det vi tränade på i veckan var stanna i starten och slalomingångar, vilket funkade till 100%.

Det är inte bara att åka till Arvika och hämta hem dom pinnar som man behöver. Det hjälper inte enbart med den erfarenheten man har skaffat sig med Fajta. Det är bra att man får det itutat i sig, ännu en gång.

Kan man då vända den här dagen till något bra?

Låt mig säga så här. I fredags var jag på begravning när en av mina instruktörer i vallning, hade avlidit alltför ung. Hon får inte längre träffa och umgås med sina älskade hundar. Denna dag har jag fått vara tillsammans med och rått om min kära Nano i ett fint söndagsväder. I tider när hälsan snabbt kan försvinna är det värdefullt för mig att få ha en sån här dag med Nano, resultaten till trots. Jag är tacksam och glad för det.

Pinnarna tar vi en annan dag. Kanske med en annan förare.

Per